Hem

20Feb 2016

Framsida-CD

Om vi i dagens samhälle får välja ut vilka som duger och har rätt att leva ett värdigt liv – då vill jag förändra det samhället.

Om våra normer och värderingar utesluter människor från eget boende, gemenskap, arbete, kultur och meningsfull fritid –  då vill jag förändra det samhället.

Så länge skillnader, olikheter eller funktionsvarianter ses som en belastning istället för en tillgång –  då vill jag förändra det samhället.

När normalitet är målet och annorlunda blir ett problem –  då vill jag förändra det samhället.

Om ett tillgängligt samhälle är en självklar rättighet för många, men samtidigt en dröm som aldrig blir verklig för andra –  då vill jag förändra det samhället.

 

Jag hittade en bild på en sådan blå buss som Pappa körde när jag skulle till Eugeniahemmet. Det är den bussen jag både hatade och älskade beroende på vilken riktning vi åkte.

Jag betraktades som annorlunda och samhället tog makten över mitt liv utan att fråga om lov. Nu har jag återtagit makten och tänker inte förlora den igen.

Bilden på bussen och min CD-skiva får illustrera den kampen.

 

 

 

 

21Sep 2015

Jag fick ett mail… Det är skrivet av Caroline och hon har godkänt att jag publicerar delar av texten här nedan. Först vill jag bara få möjlighet att beskriva hur värdefullt det är att få så konkret, personlig och fin feedback. När jag ibland tvivlar och negativa tankar sköljer över mig brukar jag använda den typen av återkoppling jag nu fått från Caroline för att komma tillbaka och finna rätt ”mindset” igen.

För mig blir det en stark och genuin bekräftelse på att jag trots allt kan förmedla något som berör och är till glädje för människor. Så dina ord och känslor du har delat med dig av Caroline, kommer finnas med mig lång tid framöver. Tack!

Hej Mikael!

Jag var på din föreläsning inom ramen för Volvokoncernens temavecka för mångfald och inkludering idag. Efteråt försökte jag säga tack till dig och säga något om vilken fantastisk föreläsning du bjudit på, men det gick liksom inte så bra då orden stockade sig i halsen på mig. Jag var helt enkelt alldeles för berörd. Så jag tänkte att jag skriver ett mail till dig istället.

Först och främst – TACK! Tack för att du berikade mitt liv med din historia och din enorma tankekraft, vilja och livsglädje. Jag vet inte om du själv inser vilken vacker gåva du ger folk genom att låta oss andra ta del av ditt liv. Att du gör det på ett väldigt snyggt och proffsigt sätt – väver ihop historia med nutid, tankar med exempel, blandar sorg med skratt – tillskriver jag att du har många års erfarenhet och helt enkelt därmed är proffs på att hålla föreläsningar, och det märks tydligt. Men att du berör så rakt in i hjärtat och tanken är det jag framförallt vill säga tack för.

Jag fick en son för lite mer än ett år sedan och när du berättade om hur sjukvården behandlade dig som barn och spelade låten du skrivit till din pappa brände det i mitt hjärta och tårarna rullade nedför mina kinder. Det är så fruktansvärt att det bara fick gå till så. Som rättså nybliven mamma tänkte jag naturligtvis mycket på min egen son och tänkte mig in i hur det skulle vara för honom om han skulle behöva uppleva det som du gjorde.

Det hade krossat mig.

Samtidigt var det så otroligt häftigt att höra om hur fantastiska dina föräldrar och dina vänner var i allt detta och hur du, med deras stöd, vände det hela till att vara där du är idag. Det är verkligen ingen liten prestation det! Så enormt inspirerande.

Jag kan inte lova dig att jag, som du föreslog, imorgon vaknar upp och bestämmer mig för att testa hur det är att leva utan armar en dag. Men jag kan lova dig detta – jag kommer att vakna upp imorgon (och fler dagar efter det, förhoppningsvis hela livet) med ett fokus på allt gott jag har i mitt liv, allt som fungerar och allt som är fint och känna en enorm tacksamhet för detta.

Allt gott till dig,
Caroline Borgvall

Volvo1

17Jul 2015

Det är en utmaning att leva nära en människa som uttrycker sig och beter sig baserat på en världsbild att personer med funktionsnedsättning kan bedömas och rankas som underlägsna andra. Vår granne, låt oss kalla honom Pekka, är just en sådan person. Det startade 2003 med att vi fick bygglov för en tillbyggnad av vårt hus och Pekka överklagar genast och driver sedan ärendet upp till Kammarrätten.

En långdragen och slitsam process som tar ca två år. Pekka understryker i sina skrivelser till Göteborgs kommun hur viktigt det är att ”lagar och regler följs”.

Några månader tidigare, innan denna konflikt uppstod, berättade Pekka för mig hur fantastiskt det ändå är att få leva i Sverige där ”han kan leva på A-kassa och samtidigt jobba svart utan risk att bli upptäckt”.

De grundlösa påståenden och argument han väljer att framföra som skäl till att neka oss bygglov är bland annat dessa:

  • Att vi anses medverka till ”försämringar av boendemiljön” samt orsaka att våra grannar ”störs av hög bebyggelse”.
  • Att vår information om tillbyggnaden inledningsvis har varit ”vilseledande”.
  • Att ifrågasätta lämpligheten med en övervåning utifrån att ”familjen bland andra av består av en mycket gravt handikappad, rullstolsbunden familjemedlem”.
  • Att konsekvensen av bifall till vår ansökan innebär ”att kommunen tar på sig kostnader för framtida handikappanpassningar”.
  • Att ”Vi har efter påtryckning nåtts av informationen att en av familjemedlemmarna skall bedriva firmaverksamhet i villan. Kanske skall dagisverksamhet bedrivas?”
  • Att ”redan idag belastas den lilla återvändsgatan frekvent av familjens gäster med tillhörande trafik”. Med all säkerhet kommer familjens firmaverksamhet att ytterligare öka trafikbelastningen. Detta innebär naturligtvis ytterligare negativa konsekvenser för alla omkringboende”.

Det är intressant med tanke på den hetsiga debatt som just nu pågår kring rasism och hur vi bemöter varandra. Vad har vi rätt att säga, påstå och hänvisa till i olika sammanhang? Och vilka ord som absolut inte får användas.

Vissa människor tror att de har rätt att hänvisa till mitt utseende, egenskaper, förmåga eller nedsatta  fysiska färdigheter som utgångspunkt för att rättfärdiga diskriminering.

Jag anser att när jag, på grund av min funktionsnedsättning, offentligt blir utpekad som en belastning och potentiell ”kostnad” för samhället är det också en form av rasism och lika kränkande som när till exempel ”n-ordet” används.

Idag är själva bygglovsärendet över och vi fick i högsta instans till sist en slutgiltig dom som fastställde bygglovet. Men trakasserierna är inte över. Varje gång Pekka ser mig här på gatan vinkar han glatt och hånler åt mig.

 

26Jun 2015

Jag träffade Tommy Holl i söndags. Han är en mycket skicklig och välkänd fotograf och jag lärde känna honom redan när jag flyttade hit till Gbg 1989. Vi har varit vänner sedan dess och just detta foto är från Ullevi 2003 och en av många bilder han tagit.

Tack för alla bilder, Tommy!

 

_N1F0235

Fotograf: Tommy Holl

02Apr 2015

Jag får ibland frågan; ”Blir du aldrig trött på att tala om dig själv?”

Att den funderingen dyker upp kan jag förstå, men det är inte direkt min favoritfråga.

Orsaken till att jag känner så är att jag inte enbart talar om mig själv och mitt liv. Istället menar jag att det lika mycket handlar om dem som sitter där framför mig. Egentligen om alla människors inre kraft och vår förmåga att påverka våra liv.

Jag använder mig själv och mina upplevelser som exempel för att förklara och tydliggöra sådant som är angeläget för oss alla att tänka på. Det finns en röd tråd och ett viktigt budskap i mina föreläsningar och för att kunna förmedla det till publiken har jag valt att vara personlig. Då tror och hoppas jag att mottagaren kan känna igen sig och förhoppningsvis applicera en del av det jag talar om i sitt eget liv och vardag.

Det finns säkert många teorier och vetenskapligt testade modeller för att belysa det jag talar om. Risken med att använda den sortens innehåll i en föreläsning är inte bara att publiken somnar – utan även att jag som föreläsare faller i djup sömn.

Så om ni vill ha ett svar på denna vanliga fråga; ”Blir du aldrig trött på att tala om dig själv?” är det bara att läsa ovanstående. Hoppas att ni förstår hur jag menar och känner er nöjda med svaret.

 

02Feb 2015

Jag trodde tidigare att som föreläsare och inspiratör handlar det mest om att dela med sig och förmedla erfarenheter och kunskap till mottagaren. Idag tänker jag annorlunda.

Jag tror att en föreläsning ofta innehåller så mycket mer. Om det bara är jag som föreläsare som förväntas bidra och ge input till de som sitter framför mig finns en risk att det leder till ensidig kommunikation och mindre möjlighet till insikt och utveckling för både publiken och mig som föreläsare.

Bekräftelser på detta får jag ofta.

Bland annat i lördags kväll när jag föreläste för Humanistisk Ungdom i Siggerud (Norge). De gav mig så mycket tillbaka i form av feedback, frågor och intressanta reflektioner. Jag njöt av att föreläsa för dem och försökte samtidigt fånga upp så mycket jag kunde av allt de gav tillbaka. Efter föreläsningen fick jag dessutom en teckning som Lyka gjorde under tiden hon lyssnade på mig.

Det är ytterligare ett exempel på allt det fina och viktiga jag får tillbaka. Hon valde att på sitt eget sätt ge mig en direkt bekräftelse på hur hon upplevde mig som person och mitt budskap. 

Det var ett kort möte men jag fick så mycket mer än jag gav.

Tack Lyka och alla ni andra fantastiska ungdomar jag mötte i Siggerud!

18Dec 2014

Att föreläsa är en förmån och jag vill dela med mig av ett mejl jag fick från en kvinna i publiken nyligen. När jag ibland tvivlar på mig själv och är osäker på om det jag talar om verkligen gör skillnad, ja då brukar jag plocka fram och läsa sådana här fantastiska kommentarer. För det gör mig stark och glad igen!

”Jag sitter nu på bussen på väg tillbaka från din föreläsning och jag vill tacka dig för så mycket som du sa idag. Jag hade tänkt gå fram och göra det öga mot öga, men kände inte att jag skulle klara det.

Till att börja med, tack för du gav mig inspirationen som jag behövde för att våga tänka stort. Nu vågar jag satsa och se att det finns en framtid för inom det jag vill allra mest.

Men nu till de viktigaste. De senaste åren har två par, som jag är bekant med, fått barn med funktionsnedsättningar. En liten kille med vänster hand direkt på axeln och en liten kille utan armar. Detta har skrämt mig något så fruktansvärt i mina barnfunderingar att jag nästintill hade bestämt mig för stå över det jag längtar så mycket efter. Jag kunde för mitt liv inte se hur jag skulle klara av en sådan situation och i ren skräck avbröt jag mina funderingar så fort de dök upp i huvudet.

Du har helt och hållet förändrat mitt synsätt. Man kan nog säga att du har förändrat min världsbild faktiskt. Du har, , visat mig vilka otroliga möjligheter vi alla har.

Du har blåst bort min skräck helt och hållet med din fantastiska vilja och inställning och din hemsida kommer bli flitigt besökt av mig så jag kan bli påmind om allt jag upplevt idag.

Mitt allra varmaste tack”.

15Dec 2014

Den 23 oktober var jag inbjuden till Stockholm för att hålla en föreläsning på en rikskonferens hos Sveriges Vägledarförening. Moderator var Dogge Doggelito som tog emot mig på ett fantastiskt sätt.

Jag gillar verkligen Dogge för han är sig själv i alla lägen. Det är något jag tycker är viktigt och jobbar med varje dag.

Att inte lockas till att försöka göra om mig själv till någon som jag tror att omgivningen vill ha. Jag duger som jag är. Mitt sanna jag finns inom mig och jag har bestämt mig för att leva sant och äkta.

Samhället vill gärna skapa konformister, alltså likriktade människor, för att tvinga in oss i roller som inte tar hänsyn till vilka vi är innerst inne. Jag har tidigare rättat mig för mycket efter vad andra tycker och tänker om mig. Det har ibland lett till att mitt liv har blivit ett slags skådespel. Inom mig pågick en negativ dialog och självdestruktiva tankar. Även känslor som ilska, oro, skuld och skam stängde mig ute från mig själv, mitt sanna jag.

Jag kämpar med att bryta det destruktiva och ta kontroll över mitt liv och mina mina tankar om mig själv. Att inte låta omvärlden och dess sociala krav och förväntningar styra min identitet. Istället försöker jag styra den inifrån genom ett slags filter som hjälper mig att hantera intryck och möten med omvärlden. Jag skapar medvetet en positiv inre miljö, min inre värld.

Min resa startade för länge sedan och jag har kommit en bit på väg, men det finns mycket kvar att upptäcka.

Tack Dogge och alla ni i publiken för en härlig förmiddag tillsammans!

 

Ma-Dogge 2

15Dec 2014

Det är svårt att svara på frågor som är hypotetiska och som jag egentligen aldrig kommer att behöva ta ställning till.

Den person som ställer frågan förväntar sig trots det ett ärligt och genomtänkt svar från mig. Ibland klarar jag av att leverera just det, ibland inte.

Ett exempel är frågan ”Om du från i morgon fick välja ett liv med armar och ben, skulle du då vilja ha det?” Eller skulle du avstå för att då är du inte längre Micke?” Hittills har jag känt att det svar jag gett är både ärligt och väl genomtänkt, men jag är fortfarande osäker på om det är rätt.

Mitt svar är att jag tveklöst valt ett liv med armar och ben.

Kanske kan det uppfattas som ett svek mot den person jag är idag och allt det jag talar om och står för. Är det även ett tecken på bitterhet och offermentalitet att vilja bli någon annan än den jag är? En inställning och attityd som jag ju själv ogillar.

Jag står trots allt fast vid det svaret.

För jag tror att det är viktigare att vara ärlig mot mig själv än att vara säker på att jag har rätt.

15Nov 2014

Dubbelfel

november 15, 2014 Allmänt

Sitter vid sidan av scenen och fryser lite. Klockan är strax efter 8 på kvällen i norra Norge och det har varit en stressig och lång dag. Den tidiga morgonen på Landvetter Flygplats började med ett inställt flyg och många timmars väntan och ombokade flyg som till slut hade tagit mig hela vägen fram till föreläsningen, i rätt tid dessutom! Mitt matintag hade hittills bestått av en smörgås, två koppar kaffe och en gammal muffin som smakade en blandning av flygbränsle och choklad. Publiken bestod av 62 herrar och 2 damer i ett affärsnätverk som några gånger om året arrangerar sammankomster med föreläsningar och gemensam middag efteråt. Före min medverkan var en lokal politiker inbjuden att tala i 15 minuter om spännande visioner och planer kring utveckling av staden samt flytten av flygplatsen. Ett ämne som jag genast förstod skulle ta betydligt längre tid än vad programmet utlovade. Den efterlängtade middagen jag nu var i stort behov av verkade just då väldigt avlägsen. Politikern närmade sig slutet av sitt anförande och sade lite käckt att han skulle ”gå in för landning” efter ungefär 35 ovanligt långsamma minuter. Nu var salen så kall att jag övervägde att föreläsa i täckjacka, men avstod i sista stund. Under de 10 sekunder som moderatorn ägnade åt att introducera nästa talare, alltså mig, hann jag fundera kring vad politikern nu skulle göra? Kommer han stanna kvar och lyssna på mig lika intresserat som jag lyssnat på honom? Eller lämnar han lokalen snabbt och diskret och skyndar hemåt igen.

Svaret var inget av de alternativen.

Om jag hade kommenterat tennis skulle den bästa beskrivningen varit ”dubbelfel”.

Jag drar igång min föreläsning med kraft och engagemang samtidigt som jag i ögonvrån ser att min käre vän politikern sätter sig på första bänkraden och inleder en intensiv sms-konversation parallellt med en ivrig omorganisation av innehållet i sin portfölj. Efter ca 20 minuter reser han sig plötsligt upp och avlägsnar sig lika diskret som en ravefest i ett radhusområde. Jag ser 64 huvuden som simultant vrider sig mot honom och all uppmärksamhet och fokus hos publiken jag kämpat mig till är borta på en tiondels sekund.

Efter många år som föreläsare har jag lärt mig att avvisa alla intryck och tankar som på något sätt kan störa koncentration, påverka mitt framförande negativt eller låta publiken märka att jag är irriterad eller orolig. Så jag skjuter dessa tankar om politikern åt sidan och bestämmer mig för att slutföra föreläsningen på bästa möjliga vis och plocka fram det jag just varit med om vid ett mer lämpligt tillfälle. Vilket råkade bli nu, några dygn senare här hemma i Västra Frölunda. Jag undrar hur han tänkte? Varför han valde att göra så? När han själv stod där framme på scen förväntade han sig respekt och intresse från oss som satt framför honom. När han talade och utan minsta tvekan drog över sin avtalade taltid med 100% var det ingen som skickade sms, kollade Facebook eller på något annat sätt störde eller uppförde sig olämpligt.

Efter sitt anförande kunde han valt att sätta sig längst bak i salen för att mer diskret kunna lämna eftersom han uppenbarligen inte hade några planer eller intresse av att stanna kvar och lyssna på mig. Och om han inte alls var intresserad av föreläsningen, varför då vara kvar i lokalen alls? Organisera om i portföljen och skicka sms kan han ju göra utanför salen, eller hemma kanske?

Jag vill nu framföra ett varmt tack till Dig kära politiker!

Tack för att du bekräftat det jag redan visste, att fina titlar, respekterade och högt uppsatta personer med hög utbildning och ännu högre löner, inte alltid är så smarta och socialt kompetenta. Jag mötte här en person jag uppfattade som oerhört driven, målmedveten och teoretiskt mycket kompetent. Det enda jag tror kan stoppa honom från framgång är han själv. Hans stora ego, brist på respekt och ödmjukhet är troligen några av de faktorer som kanske gör att omgivningen genomskådar honom.