Tack mamma och pappa.

Mina föräldrar, Merit och Bengt, har alltid funnits där för mig.

De vägrade acceptera sjukvårdens dom om min framtid och
trotsade läkarnas uppmaning att lämna bort mig för ett liv på
institution. De älskade mig och kämpade för att jag skulle få
leva ett fullt liv.

De tog strider, rev hinder och bekämpade fördomar för att tillvarata

mina rättigheter när jag var för liten för att göra det själv.

De gav mig ett hem och en familj där jag var älskad och accepterad

för den jag var.

De tröstade mig när jag var ledsen, stöttade mig i motgång och
uppmuntrade mig i framgång.

De gav mig möjlighet att delta och utvecklas som andra barn.

De gav mig livet och de valde livet.

Merit & Bengt

En liten gosse

Jag föddes på Regionsjukhuset i Örebro den 14 maj 1964.

Då visste ingen vad som väntade dem vid förlossningen. Varken mina föräldrar eller personalen kände till vad som skett med fostret under graviditeten.

”Vad blev det?” sade mamma oroligt till en av sköterskorna som var kvar i rummet.

”En liten gosse”, svarade hon, och sedan blev det tyst igen.

Efter en timme kom den kvinnliga läkaren in i rummet. Hon var märkbart skakad och hade svårt att finna ord. Hon gav ett besked som var brutalt och chockerande.

”Det blev inte som det skulle … Det blev en pojke, och han saknar armar och ben.”

Några dagar efter förlossningen åkte mamma hem igen från sjukhuset, utan mig.

Mamma Merit hos Mikael på sjukhuset

Hon hade ännu inte sett mig. Först ungefär en månad senare, såg hon mig för första gången.

Men läkarna ville annat.

Deras inställning var att barn med så grava funktionsnedsättningar bör tas om hand av sjukvården.

Med enbart detta som utgångspunkt bestämde man sig för att jag skulle bli ett så kallat vårdpaket resten av mitt liv.

Människor med makt och inflytande hade mycket bestämda åsikter och tyvärr alltför begränsad förmåga att se möjligheter, vilket deras uttalanden tydligt visar:

”Pojken kommer aldrig att ens lära sig sitta upp själv.”

”Sådana barn har det bättre på institution.”

”Lämna bort pojken till ett vårdhem, försök att glömma honom och skaffa er ett nytt barn”, sade läkarna till mamma och pappa.

Mikael & Pappa Bengt

En ständig oro för att telefonen skulle ringa...

När jag ser tillbaka på min uppväxt är det framför allt de positiva och ljusa minnena som framträder starkast. Kärleken och tryggheten hos mina föräldrar och min syster Marie.

En lugn miljö i ett bostadsområde med närhet och tillgänglighet till allt vi hade behov av. Det fanns lekplatser, cykelbanor, stora gräsytor, och det var nära till både natur och stan.

Jag hade kompisar och jag fick vara med och leka och uppleva allt det härliga och spännande som barn ska få göra.

Men jag hade också en ständigt närvarande oro för när det var dags igen.

När skulle jag tvingas återvända till Stockholm? Jag hade ingen riktig tidsuppfattning och heller ingen kännedom om när det var planerat för nästa resa.

Mikael & lillasyster Marie med vår älskade Boxer, Bonnie

Barnkalas!

Örjan, Karin, Elisabeth, Anette, Marie, Inger, Gunilla, Torbjörn, Mikael

EH, eller Eugeniahemmet som det egentligen hette, låg i anslutning till Karolinska Sjukhuset i Stockholm.

Redan under mitt första levnadsår vistades jag där och detta fortsatte sedan i olika omgångar i många år, för utprovning och träning med proteser.

I början blev perioderna på sjukhuset långa, ibland en till två månader.

Sedan kortades tiden ned ju äldre jag blev. En till två veckors vistelse var då vanligt. Det krävdes för att hinna med utprovning och tillräckligt med träning innan jag var redo för att träna med proteserna i min hemmiljö.

Jag gråter tyst, men ingen hör mig

Det är mörkt. Svagt ljus från korridoren letar sig in en bit i sovsalen, men det når inte ända fram till min säng. Några röster hörs avlägset och det spolar i en kran på våningen ovanför. Jag hör hur de andra barnen andas lugnt strax intill. Någon rör sig och stöter till gallersidan på sin säng. Det rasslar lite metalliskt, men sedan är det tyst igen. De andra i rummet sover, men det gör inte jag.

Alla okända ljud och obekanta dofter håller mig vaken. Mina tankar och min längtan hem hindrar mig från att sova. Det går bara inte. Jag kan inte slappna av. Hur blir det i morgon? Vem kommer och hjälper mig upp? Är hon snäll?

Jag kryper längre in under täcket. Det känns som täcket är det enda som skyddar mig från det hemska, det farliga och hotfulla som finns i det mörka rummet jag befinner mig i. Tankarna irrar runt och trots att jag verkligen försöker undvika att tänka på mamma och pappa, hamnar jag där ändå.

Och då kommer gråten. Mamma hade hört mig om hon bara hade varit där. Men hon var inte där, hon var långt bort.

Jag gråter tyst men ingen hör mig.

Mikael på Eugeniahemmet

Jag tror på dig

Och den dagen du börjar tro på dig själv kan ingenting stoppa dig

Mamma Merit hos Mikael på sjukhuset

Okej, jag kan börja...

Vi hade blivit informerade om att trafikinspektören skulle komma och hämta oss klockan 08.30 morgonen därpå.

Jag sov knappast något den natten och jag hade väl lagom lyckats slumra till en stund när det bankade på dörren och trafikinspektören och vår lärare stod där och undrade vem som ville börja?

Klockan var 07.00 och jag såg paniken i Johans ögon samtidigt som jag började visualisera cirkulationsplatser och vänstersvängar. ”Okej, jag kan börja”, hörde jag mig själv säga och jag ångrade mig genast. Varför sade jag så?

När jag nu efter tre års väntan äntligen ska få köra upp, så erbjuder jag mig att göra det i sömnen och iklädd pyjamas!

Nu blev det inte som jag befarat. Trafikinspektören och läraren hade inte så bråttom och de tog sig en kopp kaffe under tiden jag klädde på mig.

Mikael hämtar första bilen i Hedemora 1984

Jag genomförde min uppkörning koncentrerat och beslutsamt. Trafikinspektören var trygg och vänlig och skapade direkt en atmosfär som gjorde mig lugn och fokuserad på min uppgift. Rädslan för att misslyckas var som bortblåst.

Det enda jag såg framför mig var hur jag körde felfritt och hur jag lyckades.

Jag parkerade bilen utanför baracken och väntade på domen. Han satt på sätet jämte mig, djupt försjunken i sina tankar och antecknade febrilt med en handstil som var omöjlig att tyda. Är det bra eller dåligt att han skriver så mycket?

Är det normalt eller tyder det på att han överväger att åtala mig för vårdslöshet i trafik?

Tankarna snurrade. Med mörk röst och en helt underbar dialekt sade han sedan:

”Hmm … ja du Mikael, det gick la’ bra det här.

Segern var större än offret!

Körkortet tog jag, men inte utan ett "offer". Jag var vid den tiden inte självständig inom personlig hygien, av- och påklädning och toalettbesök. Fick hjälp med sådant endast av mina allra närmaste i familjen och kände mig trygg med det.

För att genomföra körkortsutbildningen i Hedemora krävdes dock att jag bodde där själv och var hänvisad till assistans från vårdpersonal anställd på skolan. Jag ställdes inför ett mycket svårt dilemma och det var ett beslut som var både svårt och komplicerat för mig, en kille på 19 år med väldigt stark integritet. Jag valde till slut att betala det höga pris det innebar att få ta mitt körkort. Jag är stolt över att jag tog det valet och har aldrig ångrat det.

Min lärdom av detta är att framgång kostar. Ibland är det så högt pris att de flesta människor avstår och skyller på omständigheter utanför deras kontroll. Mitt vägval grundades däremot i att körkortet och att övervinna alla hinder och utmaningar var mycket viktigare än det jag offrade. Segern var större än offret!

Förarplatsen i fjärde bilen 2018

Rullstolen är placerad i mittsektionen av bilen

Välkommen Sara!

65516637_1451196325023404_50312075060938

Jag såg en ljus tjej mitt i vimlet av folk där på asfaltsplanen. Det var vid Önneredsskolan i Västra Frölunda 26 augusti 1988 och orienteringsföreningen IF Väster arrangerade en landskamp. Den ljusa tjejen var en av funktionärerna. Det var något speciellt med henne, jag kunde bara inte säga vad det var. Hon fångade mitt intresse från första stund och jag bestämde mig för att prata med henne.

Jag visste det inte då, men det var första gången jag såg

min blivande fru.

Orientering hade jag börjat med tillsammans med några

kompisar i Örebro redan 1979. Grundaren och eldsjälen

Arne Yngström introducerade tillsammans med RBU:s

ungdomssektion (Riksförbundet Rörelsehindrade Barn och

Ungdomar) orienteringssporten för personer med

funktionsnedsättning och det kom att kallas

handikapporientering då. Idag heter det

precisionsorientering, Pre-O.

Vi träffades ganska snart i Örebro igen och blev ett par.

Jag var kär och hade funnit det jag sökt under väldigt lång tid.

Samtidigt var vi båda medvetna om att ett förhållande kan

spricka och att en relation sätts på stora prov av geografiskt

avstånd. Men min inställning var ändå att satsa på den fina

relation vi hade skapat och inte ge upp bara för att vi inte

bodde på samma ort. Så tänkte Christina också och vi

fortsatte att tillsammans bygga på ett gemensamt liv.

Flytten till Göteborg var något av det svåraste jag gjort i livet.

Att lämna allt det trygga som fanns i Örebro.

Mina föräldrar, alla vänner, allt det välbekanta och invanda.

Jag växte upp och levde 25 år av mitt liv där.

Jag lämnade Örebro med stora förväntningar på det nya livet. För att jag ville vidare, jag ville utvecklas och förverkliga mina drömmar. Men jag lämnade också Örebro med mycket sorg i hjärtat. Det var svårt, men det var nödvändigt.

Jag visste att jag kunde komma tillbaka om jag ville och det gav mig också modet att åtminstone ge Göteborg
en chans.

Christina blev naturligtvis glad över att jag ville flytta till Göteborg, för det skulle ju på många sätt förbättra förutsättningarna för vår relation och våra möjligheter att träffas mer regelbundet.

En dag i februari 1994 sade Christina: ”Jag är gravid! Vi ska ha barn!”

Tanken på att bli pappa var svindlande. Om allt det jag gjort tidigare i livet hade varit stort och omvälvande på många sätt, var nog det här ännu större. Jag kände mig trots allt trygg inför den här förändringen. Den här gången var jag inte ensam inför ett stort steg i livet. Nu var vi två och jag hade mycket stort förtroende för Christina som mamma till vårt barn.

Mikael vann O-ringen Pre-O 5 år i rad

Mikael & Christina på Gotland

i början av 1990-talet

Christina & Mikael i Sovjetunionen

i början av 1990-talet

Min egen roll som pappa var jag inte lika säker på. Det berodde nog mycket på att jag hade så svårt att sätta mig in i vad som väntade.

Vad innebar det egentligen att få barn?

Hur blir det? På vilket sätt förändras livet?

Att vår tillvaro skulle förändras förstod jag, men i vilken omfattning fattade jag aldrig innan jag var där.

Den 18 oktober kl. 21.53 1994 föddes vår lilla flicka. Det var ett fantastiskt ögonblick och jag fylldes av en intensiv känsla av glädje och tacksamhet.

Allt hade gått väl och både mor och dotter mådde bra.

Vi räknade fingrar och tår som jag tror de flesta nyblivna föräldrar gör, men innan dess räknade vi även armar och ben och det är kanske inte lika vanligt.