En utmaning jag har är att hantera känslan av att inte kunna bidra praktiskt i samma utsträckning som de flesta andra pappor kan. Det är påfrestande ibland och jag har sedan lång tid tillbaka jobbat med just den konflikten inom mig.
När de tankarna kommer upp till ytan påminner jag mig själv om att jag varken kan påverka eller förändra det. Så istället för att fastna i frustration över det jag inte kan, vill jag hellre fokusera på det jag är bra på.
För att förklara vad jag menar väljer jag att beskriva det vi gjort under helgen.
Vårt altanprojekt!
Idag var det Livia som höll i skruvdragaren och lade trall så det rök i brädorna.
Med mina enkla instruktioner tillsammans med mycket beröm och bekräftelse lärde hon sig snabbt och blev skickligare för varje skruv och bräda som blev lagd. Vi mätte avstånd, räknade, löste problem och hade jättekul under tiden!
Det viktigaste i allt detta är kanske inte att jag som pappa måste hålla i verktygen för att få se en altan växa fram. Här var min uppgift en helt annan. Att stimulera, coacha och inspirera!
Altanen är snart klar vilket jag är tacksam för. Men belöningen och det stora värdet för mig är att få medverka till att våra barn lär sig nya saker, utvecklas och växer som människor.
Comments